Den 17:e juli 2010 startade med världens åskoväder och regn som forsade likt floder på vägarna. Yrvakna tittade vi ut genom fönstret och tänkte; "SATAN!"
Detta var nämligen dagen då Sune skulle på sin första utställning. Lisa, Robin och "kompis-Bella" kom tidigt på morgonen, i regnvädret, för att hämta oss och det bar av till Öland. Regnet fortsatte att vräka hela vägen fram till Ölandsbron. Anton och jag tittade på varandra och sa förskräckt; "Sune har ju aldrig varit ute i regn, detta är Sunes första regn Hur ska detta gå?" Men som sagt lagom till dess tt vi anlände på Öland började regnet att avta sakteliga. Dock var det dock fortfarande mulet, fuktigt och ganska kallt. Hur som helst, Sune lyckades, trots omständigheterna, att utsrätta sina behov på den anvisade "parkeringsängen" och med Sune tre kilo lättare promenerade vi mot utställningsområdet för att anmäla oss. Varken Bella eller Sune verkade särskilt bekymrade över det fuktiga gräset eller den lite kyliga luften. De båda vovvarna hade fullt upp med att spana in alla varelser av samma slag som, av en ren händelse, befann sig på samma plats som dem, just den dagen...
Inskrivningen gick, som väntat, bra. u böjade den lååånga väntan. Vi hade ju anlänt relativt tidigt och det var mängder av hundar, raser och sorter som först skulle bedömmas innan det blev Sunes eller Bellas tur. Det var STORA hundar, håriga hundar, små, små och små hundar, galna hundar, gula hundar, blåa hundar, ettriga hundar, majestätiska hundar med mera. Utbudet var stort. LAgom till strax innan att Lisa skulle gå med Bella i ringen sprack molntäcket upp och solen tittade fram så smått. v flyttade oss från våra plaststolar belägna under tak ut på gräset. Hellre sitta på en filt än på en plaststol var vi alla rörande överens om, dessutom satt vi, med hjälp av filten, mycket närmare ringen och kunde då mycket framgångsrikt heja fram Bella. Bella fick rosett (och blev BIR - bäst i ras) och gick därmed vidare till finalen. BRA, ROLIGT!, KUL!
Nu var det bara Sune kvar, lite nervöst faktiskt... Snaaaart, tänkte vi. Snart är det Sunes tur. Det var bara chiuaua innan. sedermera upptäckte vi att det inte var så "bara". Det var enormt många av den sorten. Små, många, vita och med guldkedja + strass... Suck det verkade aldrig vara vår tur. Men till sist hörde vi domaren; "Nu övergår vi till en annan ras; Fransk Bulldog; valpklass". NU var det vår tur!
Sune och jag spatserade fram och tillbaka i ringen. Han var mycket duktig (kan det ha berott på skinka jag höll stadigt i handen eller är han en naturbegåvning?). Domaren var förtjust. Sune och jag skulle "stå" framför domarna - det var dags för närmare bedömning. "Stå", försökte jag, "stå". Sune stod ända tills domaren skulle känna... Han stod visserligen en liten stund men sen tyckte han troligen att domaren var så rolig och snäll att han la sig på rygg för att busa och gosa, han rullade runt, slickade domaren och sprattlade. Bekymrat tittade jag på domaren och till min stora förvåning fann jag att domaren så lika förtjust ut som Sune gjorde! Hon älskade Sune. efter lite bus och myckt puss med domaren lyfte vi upp Sune på "bedömningsbordet". Han stod fint utan protest, domaren och jag var mycket nöjda. (berodde det på skinkan eller medfödd talang?). Definitivt på medfödd talang om ni frågar mig! Hur som helst, Sune blev BIR (bäst i ras). Han fick rosett och gick vidare till finalen! En stolt "pappa" stod utanför ringen och KRAMADES (med stort K) när vi kom ut med rostetten.
Många fika senare... Slutligen var det dags för den stora, efterlängtade finalen! Valparna först. Sune och tip andra valpar (alla valpar som blivit bäst i sin ras under dagen). Anton gick med Sune den här gången i ringen. Jag stod utanför och hejade på och berättade stolt för kvinnan som stod berdvid mig att det beiga ekipaget var mina killar. Jag sträckte på mig och såg hur underbart fina de var. Valparna med tillhörande husse/matte ställdes upp på rad och domaren ropade ut placeringen. 5:an, 4:an, 3:an, och jag tänkte "det här är ju första gången, första utställningen. Vi ser de som bra övningen så blir Sune säkert placerad nästa gång". 2:an ropades ut och sen hör jag i högtalarna: "Och Best in Show, Finast av alla; Chateau d´Albin Sune!" Jag trodde att mina öron ramlade av och ser sedan hur Anton och Sune spatserar fram till priset och 1:an. BArnligt glad rusar jag rakt in i ringen kramar Sune och Anton och fotograferar gärnet! Jag tackar domaren och ber henne, mitt i ringen, att fotografera oss ihop, "Familjen-Sune". Åh, vad roligt! Det är vår lille pojk det! Alla gratulerade och kom fram till oss för att lyckönska. Domarens sista ord till oss va "Lycka till med honom, han kan gå långt!" Åh, vad vi var glada!
För Bella gick det också bra, hon kom tvåa i finalen. KUL; KUL KUL KUL KUL! Med två rosetter var, nöjda och glada och framförallt STOLTA satte vi oss i bilen och påbörjade resan hemåt. En sak är säker, vi alla har fått blodadtand - snart blir det utställning igen! Och tro det eller ej, solen sken på hemvägen!
"Familjen-Sune"
Så här trött blir man av att vinna hela skiten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar